Döden
Det var en aprildag, isen låg fortfarande kvar men den var bara stadig på några ställen.
Det var en jobbig dag för Moa. Hennes två söner var ute på isen utan att hon visste om det.
Efter ett tag så började hon undra var de höll hus så hon började leta, hon hittade dem inte.
Det kom en förskräckt tant och sa att pojkarna låg i sjön.
De hade drunknat, de var döda.
Det tog en lång tid för Moa att bearbeta att de faktiskt inte levde längre.
Hon satt bredvid dem varje natt och bara tittade på dem.
Hon började att dricka brännvin, som hon aldrig gjort förut.
Hon satt i deras finaste rum där pojkarna låg bland ljus och granris, ända fram till begravningen.
Den här texten var väldigt sorglig, den blir mer sorglig eftersom den är sann.
Jag tycker att det är starkt av Moa att skriva om den här händelsen, hon kunde bearbeta allt tillslut.
Därför tror jag att budskapet i texten är att man måste kunna gå vidare, inte glömma det som hänt, men att gå vidare, kunna prata om det som varit istället för att hålla det inne.
Det tycker jag att Moa har lyckats med eftersom hon har skrivit om händelsen.
Jag har inte varit i varit i samma situation, eftersom ingen i min närhet har dött, men jag tror att då den dagen kommer så kommer jag känna som Moa gör.
Det här hände i början av 1900-talet , runt år 1920.
Språket är gammalt.
t.ex. " är de drunknade"? , socknen och butelj, det är inte så vanligt att man säger det idag.
/ Channa
