Döden
Nu har jag kommit in på min andra författare i detta arbete. Den författaren är Moa Martinsson.
Det första stycket jag ska berätta om är Döden.
Detta stycke handlar om Moa själv och dagen då hon miste sina yngsta söner. Även hur hon hanterar sorgen och hur det går för henne tiden efteråt.
Jag tyckte verkligen om detta stycke. Det var personligt , lättläst och berörde mig. Jag respekterar folk som kan skriva och berätta om sådana brutala händelser i deras liv. Man behöver vara stark och det är svårt att vara det.
Jag kände igen mig till en viss del faktiskt. När jag miste min mormor så kände jag samma känslor som Moa gjorde. Man vill inte tro att det är sant överhuvudtaget. Också hur lätt man glömmer bort alla människorna omkring sig. Man går runt och oroar sig över hur man själv ska klara sig nu, medan man egentligen är flera som delar sorgen och man måste verkligen hjälpa varandra.
En sak som jag reagerade mycket på var att hennes man och barnens pappa lämnade henne när barnen dött.
Han tyckte det var Moas fel att barnen dog och att hon borde sett till dom mer. Jag förstår inte hans tänkande där. Det var inte Moas fel att barnen dog , det var inte hennes fel någonstans. Vart var pappan när det hela hände? han var inte ens där , inte överhuvudtaget. Moa var tvungen att titta till barnen , tvätta , laga mat och ja fixa hela stället. Jag kan inte förstå hur han är så dum och lämnar henne på grund av det.
Det var den första texten i detta arbete som jag kände igen mig i och det kan vara bra att få känna att man inte alltid är ensam om saker.
// Evelina
Det första stycket jag ska berätta om är Döden.
Detta stycke handlar om Moa själv och dagen då hon miste sina yngsta söner. Även hur hon hanterar sorgen och hur det går för henne tiden efteråt.
Jag tyckte verkligen om detta stycke. Det var personligt , lättläst och berörde mig. Jag respekterar folk som kan skriva och berätta om sådana brutala händelser i deras liv. Man behöver vara stark och det är svårt att vara det.
Jag kände igen mig till en viss del faktiskt. När jag miste min mormor så kände jag samma känslor som Moa gjorde. Man vill inte tro att det är sant överhuvudtaget. Också hur lätt man glömmer bort alla människorna omkring sig. Man går runt och oroar sig över hur man själv ska klara sig nu, medan man egentligen är flera som delar sorgen och man måste verkligen hjälpa varandra.
En sak som jag reagerade mycket på var att hennes man och barnens pappa lämnade henne när barnen dött.
Han tyckte det var Moas fel att barnen dog och att hon borde sett till dom mer. Jag förstår inte hans tänkande där. Det var inte Moas fel att barnen dog , det var inte hennes fel någonstans. Vart var pappan när det hela hände? han var inte ens där , inte överhuvudtaget. Moa var tvungen att titta till barnen , tvätta , laga mat och ja fixa hela stället. Jag kan inte förstå hur han är så dum och lämnar henne på grund av det.
Det var den första texten i detta arbete som jag kände igen mig i och det kan vara bra att få känna att man inte alltid är ensam om saker.
// Evelina
Kommentarer
Trackback
